Barnen i Baharak

Ett givet vykortsmotiv, en souvenir att ta med sig hem. En bild som skulle kunna vara tagen var som helst. Två söta småflickor, kanske storasyster och lillasyster. På landet eftersom det går en höna och pickar, en höna som ser ut som vilken höna som helst. Den smala, hamlade trädstammen skjuter nya friska skott – det säger oss att det är vår, men inte mycket mera. Riset längs muren. Samma där, inte någon ledtråd. Vägen då, jord och grus, inget ovanligt. Sen är det muren förstås. Hade det varit en friliggande stenmur hade det varit en annan sak, men detta är en mur byggd av ojämna stenar, sammanfogade och i stort sett helt täckta av skrovlig lera. En bastant mur byggd av material som finns till hands, som inte kräver bearbetning eller transport. En mur som fyller sin funktion och gör det bra, men som inte är särskilt beständig, inte jämn och putsad, inte vitmenad, inte byggd av tegel, ingen ögonfängnad, kort sagt en fattigmansmur, en sådan mur som bönder bygger för att skydda sina ägor, omgärda sina hem, dölja sina kvinnor, en mur av det slag som finns överallt i hela Afghanistan. Solljuset faller skarpt in i bilden och får färgerna att lysa. Det röda är mättat, det rosa lätt och luftigt. Flickan med den lustiga luvan flaxar med armarna. Kanske vill hon lära hönan att flyga, men den ser ut att vara mera intresserad av något ätbart av det slag som även en blind höna kan hitta. Lillasyster ser ner på sina fötter som glidit långt fram i de alldeles för stora sandalerna – kanske har hon svårt att gå i dem, kanske har hon tröttnat på att släpa dem längs marken, kanske är det därför hon vill flyga. Hon är fin i sin rosa kreation med spetsar och allt. Luvan är fel, men hon är ju inte på catwalk. Storasyster har upptäckt fotografen. Hennes blick är nyfiken, hon granskar, inte orolig men avvaktande, noli me tangere. Något håller på att tas ifrån henne. En bild. Hon har inte tillfrågats, inte bett om sitt medgivande, men det sker ändå. Det är hennes mark, hennes liv, hennes värld. Bilden av henne själv och hennes lillasyster förs iväg för att betraktas och undras över av andra, helt främmande människor. Hon sänder ingen signal. Ett leende skulle ha ändrat allt, det skulle ha varit ett budskap om gemenskap, tilltro, förtröstan. Men ett leende förutsätter ju att hon vet vem hon ler mot, vem hon sänder leendet till. Fotografen är gömd bakom sin kamera, och vem som sedan får se hennes bild vet hon inte. Hon vet mycket lite om den värld som kameran kommer ifrån, och nästan inget om de människor som kommer att se hennes avbild. Hon är åtta år, redan draperad i sjal, och vet att hon förväntas dra den för sitt lilla vackra ansikte så snart någon ser på henne. Men kameran, räknas den dit? Hon får gå några timmar i skola varje dag, och det får hon göra några år tills det bestämts vem hon skall gifta sig med. Då kommer hon att omplanteras i ett främmande hem, och hennes skolgång avbryts. Hennes liv kommer att bestå av hushållsarbete och barnafödande. Har hon tur överlever hon alla de sju eller åtta barn hon kommer att föda. Att alla hennes barn skulle uppleva sin femårsdag är mycket osannolikt. Hon hämtar sitt vatten i de små kannorna av bleckplåt, och hon ser till att hennes lekande lillasyster inte råkar illa ut. Det är ett ansvar som de pigga ekorrbruna ögonen vittnar om att hon är medveten om. Helst skulle hon nog vilja göra något annat, kanske skulle hon kunna åstakomma stordåd om hon fick chansen, denna lilla flicka i Baharak i det nordöstra hörnet av Afghanistan. 24 mars 2008