Tankfull i Bamian

Mannen som går mot solen, mot öster eftersom det är morgon, är försjunken i tankar. I stället för att se upp mot det väldiga bergmassivet stirrar han ner i den torra, steniga marken. Han går i Bamiandalen i Afghanistan. Bakom honom sträcker sig Koh-e Baba, farfarsbergen i Hindu Kush upp till 5000 meter över havet. Över havet! Han har aldrig sett något hav, och kan knappast föreställa sig det. Han vet inte vad horsionten är. De fåtal sjöar han har sett har alla varit marinblå speglar av himlen, och omgivna av berg. Det är möjligt att han aldrig varit bortom dalens gränser, att han aldrig sett vad som finns på andra sidan bergen. Bamian ligger i Hazarajat. Mannen är hazar, och tillhör alltså minoritetsfolket som dominerar i dessa trakter, och som möjligen härstammar från de mongoliska folkstammar som drog in i landet med början vid det förra milennieskiftet. Hazara betyder tusen på persiska, och kan en gång ha syftat på en mongolisk arméformation. Till skillnad från övriga folkgrupper i Afghanistan är hazarerna shiamuslimer, vilket kanske är ett av skälen till att de alltid setts över axeln, ja ännu värre, nedvärderats och tidvis förslavats, en inställning som fortfarande kan leva kvar bland pashtuner och tadjiker i storstäder som Mazar-e Sharif, Herat och Kabul. Naturen är karg. Inte många detaljer. Inte mycket att skriva om. Marken är kal, men det är bara för att det är tidig vår. Snösmältningens tid är förbi och vattnet har sipprat ned i jordens porer. Om bara några veckor kommer det att vara grönt. Fårskockarna i bakgrunden kan snart börja mumsa på färskt, saftigt gräs, och barn och ungdomar kan åter ta fotbollsmålet och volleybollnätet i bruk. De gängliga popplarna längs bäckravinen i bakgrunden kommer att spricka ut, och de nedre bergssluttningarna kommer draperas i ett sidentäcke som skimrar av lätta färger. Det blir en kort tid av intensiv växtkraft innan sommarhettan och torkan gör slut på allt igen. Är det detta han går och mediterar över? Längtar han bort. Upp i bergen. Skulle han vilja vandra stigen uppför den smala åsen, ta sig över de väldiga drakryggarna och följa snövecken i Koh-e Babamassivets spräckliga draperi. Är det därför han ser ner i marken? Fruktar han sin längtan bort, är han rädd för att sugas in i bergets famn och som på lina glida upp mot dess spetsiga kam och med ett hopp hamna på andra sidan. Hans rädsla är obefogad. Här finns inga liftar, ingen gratisfärd till framtidslandet, inte mycket hopp alls. Inga pister. Inga pistvaktsjobb. Inga jobb alls. Förmodligen är det det han funderar över. Inget jobb, inga pengar, ingen familj. Ensam. Nedanför högplatån där han vandrar ligger den lilla staden Bamiyan inklämd mellan lodräta bergväggar. Där stod de jättelika Buddhabilderna som blev berömda den dag Taliban och al-Qaida sprängde dem i bitar en marsdag 2001. Bamiyan har varit känt i 1500 år, låt vara oförtjänt lite uppmärksammat. Helgerånet mot dess främsta sevärdhet gjorde orten välbekant för en tid. Men den överdådiga naturen finns kvar, väl värd ett besök, och gästfriheten lämnar inget i övrigt att önska, vad man än kan tro när man ser den här bilden. 20 mars 2008