Kvinnokuren i Kabul

Det är inte ovanligt att man ser kvinnor i burka sitta vid vägkanten eller på trottoaren. Ibland har de ett eller flera barn med sig. Ibland tigger de, men långt ifrån alltid. De tycks bara sitta, som om de inte har någonstans att ta vägen. Kvinnan sitter på en helt vanlig gata i västra Kabul. Trottoaren är belamrad av allehanda föremål, en trampcykel och en motorcykel, en vinsch med upprullad vajer som en pojke lutar sig mot, ett liggande rostigt rör, en upprättstående, ny och blänkande handvattenpump som ser ut som en parkeringsautomat (vilket vore uppseendeväckande i Kabul), och bakom den en skruvpress på stativ som en man till synes förstrött plockar med. Upp från vinschställningens hörn reser sig kraftiga rörstolpar som lutar in mot varandra och för tanken till ett borrtorn. Det mittersta butiksfönstrer skyltar med rader av rördelar; misstanken att det är en rörmokarverkstad som lagt beslag på trottoaren bekräftas av den blå skylten som med stora bokstäver mellan illustrativa bilder förkunnar: "djupborrning av brunn & installation av vattenpump & rördragning i byggnader kan samtliga utföras." Den arabiska skriften ovanför är elegantare och mera lockande än den engelska. Mellan trottoaren och gatan går djupdiket som fungerar som avlopp för dag- och nattvatten, och som regn-, skräp- och avfallsränna. Gatan saknar fast beläggning och täcks av damm, grus och småsten. Detta är den vanligaste typen av gata i Kabul. En passerande bil eller en vindpust kommer att riva upp ett moln av lätt, torrt damm som följer med ned långt ned i luftvägarna och bidrar till Kabulhostan som rosslar i alla stadens strupar. Dammet är så fint att burkans ansiktsnät inte kan utgöra något skydd; att kvinnan har burka kan alltså inte vara någon fördel, om man nu skulle söka efter en sådan. Kvinnan sitter i skydd av den väldiga, dovgröna bilhuven där någon klistrat fast spöket Laban på baksidan. Huven skulle också se ensam och övergiven ut om inte hon hade satt sig där och uppgraderat den till kvinnokur. Den har stått där ett tag, för runt hörnen har det bildats små högar av stenar och jord som förbipasserande bilar rivit upp och kastat åt sidan. Om kvinnans ålder och skick säger bilden inget alls. Hon sitter som en hund. Det ser ganska spänstigt ut, men även äldre kvinnor kan sitta så, de har haft lång tid att vänja sig vid det. Varför sitter hon där? Om hon är änka och saknar släkt i Kabul kan hon ha svårt att klara sig eftersom det är olämpligt för en ensam kvinna att prata med män och att röra sig utomhus. Hon kan alltså inte söka arbete på något effektivt sätt, och även om hon kunde det skulle det vara svårt för henne att få ett jobb när hälften av männen är arbetslösa, och kvinnorna med undantag av ett ytterst litet fåtal bara arbetar i hemmet. Förmodligen är hon barnlös, för om hon hade haft barn skulle de kunna arbeta och dra in åtminstone så mycket att en liten familj skulle kunna överleva. I fattiga familjer i Kabul är det inte ovanligt att barnen arbetar så snart de kommit upp i fem-sexårsåldern. För en kvinna att bo ensam är svårt, kulturen kräver att hon "skyddas" av en man, och det finns gott om män som vill erbjuda "skydd", tränger sig på, kräver sin manliga "rätt". Nu sitter hon där på huk, nästan som på språng, och visste man inte bättre skulle man man kunna tro att hon var på väg att styra huven mot nya, djärva mål. Kanske är det hennes sätt att bli sedd. Kanske har hon funnit trygghet i den gamla huven och installerat sig där för gott som en staty, en naturlig utsmyckning av gatumiljön, en vingklippt och jordbunden Demeter som försonats med sitt öde. Kanske sitter hon bara där en stund och kurar framför sin huv, utan att vänta sig något. 12 mars 2008